Med människan

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem...

Matt 7:12 är ett av de mest välkända bibelställen som finns. Det är medmänskligt och som lösryckt citat inte alls religiöst laddat. Idag är det hämtat från Bergspredikan men det skulle kunna vara sagt av vilken vis människa som helst och är troligtvis sagt av många fler än Jesus. På kyrkokonferensen i somras lyssnade jag till ett föredrag med temat Sekulariseringen - kristendomens fullbordan? Det gick ut på att det vi kallar sekularisering i hög grad är ett avståndstagande från religiösa institutioner och former. Det betyder inte att det andliga sökandet avtar. Tänk om det är så att detta är ett nytt steg i utvecklingen, i stället för en tillbakagång. Tänk om de amerikanska ideal- och megaförsamlingarna är uttryck för ett tidigare utvecklingsstadie. Det handlar väl alltid om att möta verkligheten och situationen som den är, inte som vi önskade att den skulle vara? Oftast när vi talar om sekularisering i kyrkliga sammanhang används det som ett ord som talar om samhällets avståndstagande från kristen tro. Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder. Det är ju så svårt att få folk till kyrkan. Det är så mycket annat som lockar och drar. Och så förskräcks vi över människors ointresse för andliga frågor och känner säkert ett styng av dåligt samvete över att vi misslyckats med vårt kristna uppdrag. Å andra sidan hörde jag i ett sammanhang om en person på besök i Sverige som förvånades över i hur stor grad kristen diakoni och omsorg genomsyrar vårt samhälle. Andra ögon verkar ge andra perspektiv. Det är lätt att bli hemmablind och det är lätt att fokusera på det som inte är perfekt. Därmed inte sagt att vår omsorg och vår syn på medmänniskan inte kan och bör bli bättre. Och en ögonblicksbild som den besökande amerikanen visar ju inte heller i vilken riktning vi är på väg... Individualiseringen ökar, segregering och skillnaden mellan olika samhällsskikt och klasser ökar. En skånsk lokalpolitiker intervjuades på tal om privata sjukförsäkringar. Han höll med om att det gynnade de som har pengar. "Men alla kan ju inte åka Mercedes", sa han, och menade att det svenska rättvisetänkandet var konstigt. "Varför ska alla ha det dåligt i stället för att några faktiskt kan ha det lite bättre än andra." Ett sånt resonemang ser jag som något långt mer allvarligt än om folk kommer till kyrkan eller inte. Kanske hör det ihop, men inte nödvändigtvis. Tittar vi närmare på vad vi menar med sekularisering kan jag ana att det inte gäller ett avståndstagande från andlighet eller tro. Det är ju inte så att det andliga sökandet är borta ur vårt samhälle? Kristaller, retreater, spiritism och annat visar väl i hög grad på att det finns en marknad för andligt sökande? Det allvarliga är att svaren man söker landar i att hitta sin egen lycka. Och nu ska det ske.

Orden från Bergspredikan visar att ett kristet liv inte har mig själv och mitt eget liv i centrum. Kristen tro är med nödvändighet social och vänder sig till andra. Jag provar tanken att svaret på många av våra livsfrågor finns i det Jesus säger en annan gång: "Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv". Så enkelt och så svårt är det att vara en sann människa och kristen. "Men det är ju bara rent mänskligt förnuft" invänder någon. Och mitt svar är JA. Det handlar om medmänsklighet. Det listiga i den här formuleringen är att perspektiven blir rätt. Att hjälpa någon annan kan bottna i att jag tycker synd om den andre. Men vem vill egentligen bli tyckt synd om? Det är synd om flyktingarna, de bostadslösa, de svältande. Jag hjälper dig, jag ger av mitt överflöd,vilket betyder att förhållandena består. Lidandet skjuts upp, men inget förändras på djupet. Att vara god mot någon annan ger också en tillfredsställelse. Det behöver inte vara fel att känna lust och glädje, eller nyfikenhet, men målet med kärlek är inte att bevisa min egen förträfflighet. Det är att se den andre som ett du. Att älska Gud av hela sitt hjärta först gör att det goda jag gör har en bakomliggande källa och någon att bolla tacksamheten och duktigheten vidare till. Muslimerna talar om att göra allting för Allahs skull. Jag tycker att det ger intryck av att vara befallningar, vilket jag inte gillar. Men om syftet är att jag är ett slags mellanhand, eller kanske bara hand , ett konkretiserande av kärleken, med ursprung och mål utanför, bortom, mig själv, kanske ett slags jämlikhet kan uppstå. Jag ser dig, inte för att du är svag och jag stark, utan för att vi båda, vi alla, är i samma behov av kärlek, barmhärtighet och nåd från Gud. I kristen tro landar det andliga sökandet i min relation till dig. Ju djupare och innerligare min gudsrelation är, desto mer världstillvänd blir jag. Ju mer tillit jag får till Gud, att jag är älskad och sedd, desto mer vågar jag släppa taget om mig själv och mitt eget. Jesus säger "Allt vad ni vill..." Det är inte fråga om lagom mycket. Måttstocken är den andres liv och behov. Den bästa jämförelsen är att se hur jag själv skulle vilja bli behandlad. Sök det goda. Avsky det onda och använd nådemedlen, är ett gott råd. Ingen tro, ingens liv är likt den andres. Kärleken är ingen förpliktelse men väl ett påbud och ytterst en konsekvens av att själv vara älskad.