Det drar ihop sig

I morgon redan, börjar Metodistkyrkan sin årskonferens inför det historiska möte då Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan ska besluta om att bilda en gemensam kyrka. Vi följer flera av de traditionella hjulspåren hit, men hur vägen ser ut framför oss vet vi inte än. Det vet man ju aldrig i och för sig men det är klart tryggare om man gör som man gjorde förra gången och förrförra.
Men nu kör vi och det känns skönt.
I ett perspektiv sluts nu böckerna för den generation som längtat efter det här i hela sitt liv. Ett mål, livsmål, är uppnått. Men det är inte slutet utan början på något nytt vi ska möta. Jag är övertygad om att vi är i början på detta nya. Alla visioner uppfylls inte på en gång. Många inte alls. Men det bara vi tillsammans som kan göra så att några av dem blir verklighet. Och det viktigaste är att vi stärker vår närvaro i Sverige, i världen, idag. (citat från Kurt Olsson, tror jag) 

Bönsöndag

Predikan Bönsöndag 2011 vid cafémässa i Linköping

"Nu ska jag be aftonbön. Är det någon som ska ha nåt?" Det lilla barnets tillit och förståelse av bön och vem Gud är.

Vi har läst ur Bergspredikan, en samling viktiga jesusord, älskad och citerad av många. Oavsett vad man tänker om Jesus som Guds son och mycket annat så kan många uppskatta och utmanas av budskapet i bergspredikan. Ni har hört...men jag säger er. Saligprisningar och fredsbudskap.

Vårt avsnitt rör bönens plats, ja egentligen en "rätt" gudstjänst. Inför vem firar vi gudstjänst? Inför vem ger jag mina allmosor, min kollekt? Inför vem fastar jag? Inför vem ber jag min bön? Mönstret i Bergspredikan just i det här fallet är "gör inte som hycklarna gör, för att människor ska prisa dem. Nej, ge, fasta och be i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig.".

Jag tror inte att det här är en uppmaning till att vara kristen i smyg. Det speglar snarast sprickan mellan de första judiskt kristna och den traditionella judendomen. De första kristna hörde ju fortfarande till synagogan, men den kristna väckelsen såg sånt man ville förändra. Det kan vi känna igen genom historien senare också, när personer, Luther, Wesley, Ekman, Wiberg osv ville bevara den "sanna" tron och gemenskapen.

Att bli belönad av Gud som ser i det fördolda, kan missförstås. Det är egentligen inte belöningen det handlar om utan inför vem jag firar min gudstjänst. På så sätt ställs den omedelbara tillfredsställelsen i relation till ett längre perspektiv. Nu blir evighet, här blir överallt, i hela skapelsen, till alla människor.

Det uppstår ett intressant dilemma mellan det offentliga och det fördolda. Jag möter människor i det fördolda dagligen numera. Under tystnadsplikt och -rätt. Den fördoldheten innebär förtroende. De jag möter kan ha levt i det fördolda och nu kommit fram i ljuset. Å andra sidan diskuteras det huruvida "gåvor, allmosor, kollekt" ska kunna bli avdragsgillt i deklarationen. Jag känner mig inte helt bekväm med vare sig kyrkoavgift eller avdragsgill kollekt ur vissa perspektiv. Poängen är hela tiden inför vem jag håller min gudstjänst.

Pengar är mer konkret än bön. Det finns de som väljer ett liv i avskildhet och bön. Jag tänker på "Johannes döparentyper". Det är inte något för alla, men de behövs. I andra lägen kan livet föra mig till situationer då jag ställs åt sidan, sjukdom, ålder, arbetslöshet, då jag kan välja att just vara inför Gud, för världens skull. För jag tror att bön har effekt. Jag tror att ett starkt fokus, en enveten bön, i vissa situationer också kan påverka. Eftersom livet vanligtvis pumpar på och hög grad splittrar mig, anar jag att stunder, tider av fokusering kan ha effekter också på annat än mitt eget välbefinnande.

När jag var ung hade man ibland bönenätter, idag kallar man det 24-7 bön eller liknande. Då har man ett slags bönevakt under en hel vecka. På våra årskonferenser hade vi förr "bönevaktlistor". Jag skrev sällan på. Jag tyckte det verkade vara för de lite frommare. Jag har svårt för manifestationer. Även och kanske mest om det står "Jesus" framför. Andra gläds och det vill jag ha full respekt för. Vi måste få mötas och ha roligt. Bara det inte är det enda sanna uttrycket. Vi brottas i vår kultur också med jantelagen. Inför vem ber jag min bön, inför vem firar jag min gudstjänst, inför vem lever jag mitt liv? Vi får inte låta någon ta patent på bönen. Idag är det ibland jag som får påminna om att vi kanske ska avsluta vårt kyrkliga sammanträde med att åtminstone till sist be om Guds välsignelse...

Barnet som skulle be aftonbön visar ett stort förtroende för Gud. Barnets tillit är det exempel som Jesus lyfter fram. Att vara Guds barn är en mognadsfråga i att våga låta den naiva tilliten från barndomen komma tillbaka. Det är också ett löfte att vara Guds barn. Det betyder är vi inte är slavar eller tjänare. Vi är barn till Gud. I Guds närhet är jag sann. I Guds närhet görs jag rättfärdig. I Guds närhet ställs min livskurs in. I Guds närhet hittar jag de vidare perspektiven.

Bön är inte min ensak. Inte heller gudstjänst, allmosor eller fasta. Utan gemenskap riskerar tron att vissna och dö, eller att bli extrem. Men det är en sak mellan mig och Gud, som påverkar världen.

Ny blogg

Hej

Här kommer jag att finnas med tankar, predikningar och en del bilder framöver, eftersom min tidigare hemsida blev avgiftsbelagd. Jag får se hur mycket bloggande det blir. Här finns i alla fall lite mer yta än på Facebook.