Vissa tankar går igen, men så länge åhörarna inte är de samma så...
Finns det något hopp? Den frågan möter jag då och då inte minst hos personer som just hamnat i häkte och gått från en verklighet till en annan. Ofta har jag inget att säga, men jag försöker vara där, närvarande, fast det kanske i stunden ingenting förändrar. Orden blir fattiga. Livsfrågor är på det sättet. Det är inte svaren men frågorna som för oss vidare. Jag bär just nu på frågan, finns det något hopp.
Enhetens söndag borde passa mig som hand i handske att predika. Jag har "alltid" tyckt, tänkt och trott att enheten och mångfalden berikar mig mycket mer än den hotar mig. Ja det spänner mellan enhet och mångfald. Enhet betyder ju inte att tycka, tro och tänka lika. Ju fler tankar desto rikare blir enheten. Mitt problem blir var jag ska börja. De svåraste dagarna att predika är de stora högtiderna, första advent, jul eller påsk, eftersom materialet är digert, centralt och ganska välkänt. Så känns det för mig att tala om Enheten i Kristus. Att göra det som ett slags universallösning för att "världen ska förstå att Gud sänt Jesus och älskat världen så som Han har älskat Jesus", är inte riktigt möjligt. Vi lever i en värld som inte har särskilt mycket att ge för universallösningar. Å ena sidan finns i och för sig en längtan efter de raka enkla svaren. "Bli ett, så ordnar sig allt". Det vore väl bra? Men det mesta i vår tid pekar mot att det är upp till var och en att lösa sitt liv och sina frågor och då är enhet och gemenskap inte den väg man lär sig söka på och inte det svar man vill ha.
Jag läste om Sisyfos och hans sten. En antik berättelse om en man som i dödsriket tvingas försöka baxa upp en stor, hal sten för ett berg. Nära toppen tappar han alltid greppet. Det har blivit symbol för arbetet med att driva en idé mot ett mål, för att kämpa med eller emot de stora kolosserna Ett Sisyfosarbete. Owe Wikström som återberättar det här, menar att dagens Sisyfosarbete handlar om att stenbumlingen lösts upp och närmast liknar grus. Dagens människa vet inte var var hon ska börja och drabbas egentligen mest av frustration. Det är i det perspektivet jag menar att Enhet i Kristus inte funkar som universallösning. Ekumeniken löser inte alla problem. Ett annat exempel är en artikel som författaren PC Jersild, humanist och rent av ateist, skrev för en tid sedan. Han var närmast upprörd över hur svårt det är att vara religionsmotståndare idag. Förr gick det att ifrågasätt religiösa dogmer och folk blev upprörda, fundamenten gungade och det blev diskussion. Idag säger de religiösa "ja så kan det mycket väl vara" och så innefattar man kritiken och rent av formar om sin trosåskådning, menade Jersild. I den här verkligheten rör vi oss idag. Historiskt och erfarenhetsmässigt vet vi att människor behöver varandra, tro formas i mötet med andra. Ibland säger vi att vi ska leva i världen men inte av världen, men det är väl omöjligt att inte påverkas av den värld vi lever i? Ibland ska vi vara medkraft och ibland motkraft, tänker jag. På kyrkokonferensen talade Jayne Svennungsson om sekulariseringen som kristendomens fullbordan. Det var ett försök till att se positivt på den verklighet vi lever i, inte minst i Sverige som ju brukar kallas världens mest sekulariserade land. Jag mötte oroliga svenskättlingar på ett besök i USA förra året. ”Vart är landet på väg?” undrade en del. I resonemanget om sekulariseringen som ett steg vidare framåt i stället för bakåt finns en förväntan på det som kommer, vilket tilltalar mig. I stället för att söka oss bakåt i tiden, eller ut i världen till exempel USA för att hitta lösningar, sträcker vi oss framåt, mot nuet och förväntansfullt mot framtiden.
Troligen måste nya former för gemenskap och enhet skapas. Längtan efter enhet och gemenskap tror jag ändå finns hos människan. Men vi måste vara varsamma och vaksamma med att framföra 'min väg' eller 'vår väg' som den enda framkomliga. Att leva i en värld där många är frustrerade och splittrade kräver lyhördhet och ömsinthet. Att forma och formulera om betyder inte att göra avsteg från sanningen eller att överge hoppet. Så länge vi bärs av hoppet och av tilliten till Guds kärlek, nåd och barmhärtighet tål formerna att ifrågasättas. Det är ytterst inte vi som bär Gud. Gud bär oss. Tänk vilket mod det måste ha krävts att till ett folk i fångenskap formulera det vi hörde från Amos. "Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat...Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mer ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren din Gud". Jag vill försöka leva hel och vara närvarande i mötet med den som inte har något hopp. Kanske betyder min närvaro något, fast det i stunden ingenting förändrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar