Liten blir stor

Tankar kring "Nådens gåvor" och Lukas 9:46-48
Jag har alltid varit lång. Jag minns att jag som stolt sexåring gick hem från lekis en gång. Thomas och jag var längst i gruppen, 1.25. Det är inte alltid en fördel att vara storväxt. På bio eller andra föreställningar känner jag mig i vägen om jag sitter för långt fram. de flesta stolar och säten är inte anpassade för oss långa. På bio senast satt jag på andra raden. de bakom såg nog över mig men stolen hade ett nackstöd som pressade fram mitt huvud så jag fick mest koncentrera mig på textningen.
En annan upplevelse från när jag var barn: när vi skulle ställa oss på led i skolan, hände det ibland att läraren sa "Nu vänder vi på kön!" De som hade trängt sig fram hamnade plötsligt sist och det blev en tänkvärd läxa.
Ytterligare en barndomsupplevelse, som jag delar med långt fler än det kan vara möjligt, är att bli sist vald, när det handlade om olika lagsporter, alltifrån brännboll till fotboll. Kanske hände det inte så många gånger, men det räckte uppenbarligen för att sätta spår. Det var en lättnad varje gång man inte var sist kvar eller fick tillhöra "drösen", de som fick gå vart de ville, för det spelade inte så stor roll om de var med. Trots att många delar de här erfarenheterna strider vi så ofta om de bästa platserna, först och främst vill jag vara. Och absolut inte sist.
Jag kan se ett samband med andra berättelser i Lukasevangeliet. Kanske var det inte tänkt så, men det finns där. Jag tänker på barnen. Lite tidigare har en pojke frikostigt delat med sig av fem bröd och två fiskar till tusentals människor. Gjorde hans generositet människor generade? Tog de fram vad de trots allt hade med sig och insåg att deras bidrag var meningsfullt? Ja det blev i alla fall massor av mat över. Lite senare har Jesus och tre av hans lärjungar varit uppe på ett berg och gjort en härlig, andlig upplevelse. När de kommer ner möter de strax en far som ber dem hjälpa hans ende son, som har "fallandesjuka". Från härlighetens berg förs Jesus och lärjungarna rakt ner i djupen. Från toppen, den där härliga glansen som de skulle vilja bevara, rakt ner i skiten. Eller livet. I spänningen mellan det fantastiska där uppe, och faktiskt, det fantastiska där nere, brottas lärjungarna med vilket som är viktigast eller härligast och om vem som är störst. Lukas är det mest socialt/diakonalt inriktade av de fyra evangelierna. Social rättvisa, spänningen mellan rik och fattig tränger sig på. Just i vårt avsnitt finns också Jesus förutsägelser om att han måste lida och hans vänner har så svårt att ta in det. De måste ju ha sett och anat var vägen gick. Men man kan inte betrakta livet. Det kan bara levas. Återigen ställs ett barn i fokus. Barnets tillit till sin omvärld och till Gud är nog det som Jesus vill visa på den här gången. Det är inte upplevelserna, det är inte prestationerna som ger liv. Det är att kunna ta emot, att våga lita. Det skulle mycket väl kunna vara pojken med bröden och fiskarna vi möter igen. Han som utan beräkning öppnade sitt matknyte och delade med sig av vad han hade. Oavsett, så har barnets tillit och osjälviskhet gett ett exempel. Den som vill vara störst ska vara som den minste. Den som vill vara först ska vara de andras tjänare. Nu ser inte Gud på dig och mig som tjänare utan just som sina barn, men förhållningssättet är att vi är till för att komplettera och stödja varandra, inte konkurrera.
Att spontant få den här texten att handla om Nådens gåvor känns som att pressa en fyrkant genom ett runt hål, men visst kan jag se att det finns anknytningspunkter i spänningen mellan prestation och nåd, mellan att göra och att få. Det finns också i barnets villighet att dela med sig av sitt eget i relation till att vara störst och viktigast, för något man upplevt.
Nåd är naturligtvis inget man kan prestera sig till. Jag gör inte gott, besöker sjuka eller fängslade, talar i tungor eller undervisar för att bli älskad. Det måste komma ur erfarenheten att jag är älskad och det är bara nåd. Jag samtalade med några killar om ordet barmhärtighet och kom fram till att det rent av säger mer om Guds förhållande till människan. Nåd leder tanken till att jag gjort ett fel som ska benådas. När jag talar om att leva i Guds nåd handlar det om den förutsättningslösa kärleken. Den som finns när mamma eller pappa tar barnet i sin famn. Känslan av att vara först vald. Fler än vad som egentligen är möjligt har upplevelsen av att vara sist valda. Fler än vad som är rimligt flyr för hela sitt liv från rädslan att tillhöra "drösen", där det inte spelar någon större roll om jag deltar eller inte. Den som upplevt nåd och barmhärtighet har en gåva, som kanske inte känns så märkvärdig. Poängen är om jag vågar öppna mitt matknyte och dela med mig av vad jag fått, eller om jag håller det stängt i rädsla för att det inte ska duga eller räcka.

Härligt att vi är med

Predikan Kristi förklarings dag i Centrumkyrkan Farsta
Det är bra att vi är med. Då kan vi bygga tre hyddor. Eller kyrkor. En missionskyrka, en metodistkyrka och en baptistkyrka, sa Petrus. När molnet skingrades såg de ingen annan än Jesus. Det är bra för dig Jesus att vi är med. Det är tur för Gud att vi finns för hur skulle det gå annars. Fanatikern förmår inte lyssna till någon annan, ser sin egen vilja som ett självklart uttryck för den goda viljan även om priset är högt för alla andra, ställer sig i Guds ställe och skymmer faktiskt sanningen och Gud själv. Petrus lovar att se till att inget ont ska ske med Jesus. Det ska han bli man för. Jakob och Johannes ville kalla ner eld och svavel från himlen för att förgöra den samariska by som inte ville ta emot dem. Ingen av de tre verkar ha förstått Jesus exempel. Amos Oz skriver att han aldrig mött en fanatiker med humor. Sarkasm finns det gott om men ingen självdistans eller förmåga att skratta åt sig själv. Många ser Usama Bin Laden som en fanatiker. Hitler var det naturligtvis. Mannen som mördade i Norge är ett annat exempel. Brist på självdistans och oförmögna att lyssna på andras syn på saken. Man kan vara fanatisk baptist, metodist eller missionare. Men också fanatisk ekumen. Det handlar hela tiden om relationen till den andre och till Gud. Efter händelsen på förklaringsberget förs lärjungarna ner på jorden igen. Snart möter man nödställda, utsatt människor. Då gäller det att vara närvarande. Man kan bära med sig erfarenheten av förklaringsberget men aldrig fly från mötet med andra människor och den vardagliga verkligheten. Den här helgen avslutas det stora scoutlägret i Skåne med nästan 40000 scouter. Säkert ett förklaringsberg för många unga. Likadant för HBT-människorna som mötts till Pridefestival. Galor och festivaler duggar tätt i vår tid och har säkert sin plats. Men efter varje häftig upplevelse kommer en måndag och så ska det vara. Amos Oz uttrycker det med att om allting var orgasm, skulle orgasmen inte finnas. Köpcentrum och välgörenhetsgalor får inte ta allt utrymme. Kanske är det till med något som är med att skapa fanatikern? När allt inte är möjligt, genast, uppstår en frustration. Jag möter den bland människorna i fängelse. Jag märker den hos många unga. Och kanske hos mig själv. Vi dras med av tidsandan, när mer och mer är upp till individen: pension, religion, arbete och trygghet. Då lämnas den andre i sticket. Jag ska klara allt på egen hand, till och med min skuld och mitt samvete. Om jag bara kan lita till mig själv och eventuellt min tro på en Gud eller en ideologi då försvinner också referensramarna. De svältande i Sudan behöver mat och pengar, men min granne kan behöva min tid. De gäller att hugga och att vara först. Att inte se någon annan än Jesus kan låta som ett annat val för sin fanatism. En blind och döv jesustro eller bibeltro leder vilse. Att se Jesus kan också betyda att lyssna till de förmaningar han ger och att se på det liv han levde. En efterföljare skymmer rimligtvis inte Jesus. En sund kristen tro ser och lyssnar till Jesus och till människan bredvid. Att samlas kring Jesus är något annat än att bygga sin egen hydda, eller kyrka. Det är att faktiskt våga ha sitt livsfokus utanför och bortom sig själv. Jag menar naturligtvis inte att du och jag är oviktiga. Vi behövs var och en för varandra och är utvalda/heliga och älskade. Att hålla sig till Jesus är att låta honom ha makten över mitt liv. Det är att samlas tillsammans med andra kring ett gemensamt centrum där jag frågar efter dig och du efter mig. Kristus förklaras inte av oss men blir synlig när vi lever i hans efterföljelse i tjänst och liv. När Mose hade mött Gud och kom ner med stentavlorna lyste hans ansikte. Han blev tvungen att tillverka en mask att för ansiktet. Han tog av den inför Guds ansikte och dolde det sedan igen. I Jesus har masken lyfts av säger Paulus i 2 Kor. Nu kan vi möta Gud och varandra ansikte mot ansikte. "Lagen" är som en slöja, en mask. Genom Den Heliga Anden är vi "avslöjade". Rädslan lyfts av och friheten ersätter rädslan. Friheten att älska. Friheten att vara de unika personer vi är. Friheten att i gemenskap komplettera varandra. Sommarpratarna på teve talade om hur viktigt det är när en människa bejakas för det hon är och kan i stället för att passa in i mallen och vara som alla andra. Sådan är du sedd och älskad. Och allt är nåd. Ha gärna dina förklaringsberg och förklaringsstunder. Gå sedan ner från berget fylld av vissheten att Gud är nära, i ditt liv. Vila i tilliten att Gud är med i varje möte och se inte ner på vardagens erfarenheter. Amen