Individualism och maktlöshet

Det blir inte så mycket bloggat när den bärbara datorns kraftkälla sinar, men nu är kraften tillbaka. Det var i alla fall en del av sanningen. Det handlar väl också om de egna kraftkällorna kanske. Funderar på gränser och gränslöshet bland annat. En kväll pratade vi några stycken om visionen om det papperslösa samhället. Visst var det ett argument när datorer och internet skulle ta över, men hur det har blivit kan vi ju se idag. Jag skriver ut, för säkerhets skull. Det är nåt visst att hålla ett papper i handen. Det är ju så enkelt att skriva ut. Läser.Slänger. Kanske är det en generationsfråga, så länge vi som hållit i ett papper finns kvar. Tidningarnas pappersutgåvor minskar däremot drastiskt. Tidningar får lägga ner eftersom så få köper papperstidningar. Den jag har hemma har börjat att presentera reportage snarare än nyheter på första sidan. Påminner mer om en daglig veckotidning. Nyheterna har ju ändå alla hört innan tidningen kommer. Diktatorns död, folkets uppror, eller naturkatastroferna har redan hänt, kommenterats innan nyheten tryckts. Det blir som olika världar. Försöker man resonera med grannen på tunnelbanan är den enes katastrof en trafkolycka, den andres att favoritlaget förlorat. Man kan heller aldrig lägga omvärlden ifrån sig helt. En läst tidning är läst. Innehållet är det samma tio minuter senare. En nätnyhet uppdateras, förändras. Det skapar nyfikenhet, naturligtvis. Alltid redo, alltid på. Jag kan också sköta allt varifrån som helst. I sängen eller i bilen möts arbete, före detta fruar, barn, bloggande och naturkatastrofer. Det är frihet. Kanske.
Mycket i det är också bra. Nu kan jag lättare läsa Bibeln parallellt med nyheterna till exempel.
Jag vill inte sträva bakåt. Jag vill vara med och bestämma farten över vad jag tar in. Jag vill reflektera med lite perspektiv. Individualismen kan slå sönder det gemensamma och vi söker gemenskap. Det blir viktigare i vad jag får min information än vilken information jag får. Frågan är om nyheter kommer att mista sitt värde? Göran Everdahl reflekterade över sanningen i Spanarna för några veckor sedan. Den enda sanning som finns är min sanning. Man har som en stor reakorg där den som först tar den äger den, sa han ungefär. Det gemensamma förlorar sitt värde, tänker jag. För det finns snart inget gemensamt att förhålla sig till. Det är kanske något vi måste förhålla oss till.
Jag hade en idé om att skriva om att skriva om det papperslösa och pappalösa samhället. Men så här blev det i stället. Säkert hör det ihop.